Labyrinten & Stjärnan
I minnets arkeologi finns inga murar, ingenting byggt av människan, utan bara människan - Till vem talar jag ensam i rum som ständigt byter plats, där ögon möts som i blindas drömmar. Det finns avstånd, som inte går att ta på och sakta, rytmiskt böljande flyter skuggorna förbi i aftonens stora kub med diffusa hörn, något okänt träder fram, mumlande och drömmande -Allt kommer oss närmare Allt blir oss mer avlägset -
Strand och Botten – i det inre landskapet, självbilden i ytan mellan strand och botten, landskapet spegelvänt och du är hemma hos dig själv i drömmarnas labyrint av omärkta timmar, ensam med konsten, född solitär, det var så det började och är så det slutar, efter att ha rest i detta enda ansikte, som inte förändras och låtit ödet flytta in och krama min hand och bor inte längre i blå torn utan grund, torn som utan hörn och fästen, kringsvävade av tystnad, stupade i vindens klocka, utan i ett hus där väggarna rör sig - Så rummen byter plats. Det ger olika och ibland nya utsikter, olika perspektiv och i olika belysning, olika synsätt, tidsperspektiv, sett i ljuset av eller om natten, ur den synvinkeln, sett i grodperspektiv osv. men det är samma verklighet, ditt enda liv och du har bara dina sinnen, fem sinnen, kanske ett sjätte.
Jag och Världen - Min värld, finns det någon annan värld? Inte för mig! Du finns hela tiden i detta Nu innesluten i dina sinnens ständiga, ofrånkomliga närvaro och så länge som du betraktar människan hålls du fången ...
Det finns inte någon båt, men seglet är uppe, fladdrar vilset i vinden, som kommer ur fyra väderstreck och i vilken riktning färdas jag? Om nord eller syd, öst eller väst, spelar det någon roll, utan jag färdas med vinden, utan rötter ständigt på väg bort över havet utan ansikte, dess väldiga kind utan gräns, på väg bort, framåt i tiden om tid finns har den en riktning i vilket väderstreck går tiden, om tid finns eller har vi kanske inte uppfunnit den?
Det går inte att ta på tiden, inte väga den, tiden har inte något utseende, är utan ansikte, har inte någon figur, utan är anonym, om tid finns - Vad som finns är processer, medan tiden går, tid utan sömmar - Tid & Tid jord. Det ena ofrånkomligt, det andra knappt förnimbart i blekt naken tid, färglöst månsken, eller mörkt naken tid, en natt utan måne på botten av nattens höga, mörka, tysta brunn med stjärnor, också ljuset från släckta stjärnor, kommande så långt bortifrån till nära och om jag ropade: Vem hörde mig då? Natten, så mörkt naken, bottenlös, kal rakad och blind, utan horisont, ger inte något eko, utan bottenlös, mörkt genomskinlig, nylon svart, tomt naken natt, utan vingar och som inte ruvar på någons minne.
Tid utan sömmar, om tid finns eller har vi kanske inte uppfunnit den liksom matematiken, alfabetet, språket, den aritmetiska talserien. Klockan en mekanism, som tickar och går, fast inte längre, tiden har blivit elektronisk, driven av ett batteri, stålfjädern omodern, kommit ur tiden. Och du - Går du enligt tiden, är du tidsenlig eller har du kommit ur tiden, blivit omodern - Åldrandet är en biologisk process, hjärtats pulsslag mot tystnaden, medan tiden går, allt förslits, nöts ned, går sönder eller kommer ur tiden, ibland orättvist, det nya är inte alltid bättre - Så vad är utveckling?
Vi säger: En ny tid, en annan tid, men det är samma tid, fast med olika innehåll för tiden har inte något eget ansikte, utan det är vi som är tidens ansikte, dess utseende, kropp, specifika vikt och figur, samma flod, fast hela tiden nytt vatten som flyter förbi i en tid utan sömmar, anonym naken tid. Vad som finns är processer i blekt naken tid eller mörkt naken tid, utan eget ansikte, kropp, specifik vikt och figur medan vinden kommer ur fyra väderstreck och i vilken riktning går tiden?
Går tiden medsols, så går minnet motsols och drömmen, vilken tid och riktning har då den? Jag är under tyst gång, född solitär och ensam med konsten på resa, innestängd i mina sinnens ständiga, ofrånkomliga närvaro (fem sinnen, kanske ett sjätte) och ingen vet var jag hittar ut ur drömmarnas labyrint, ingen vet var flodens hjärta gömmer sig och nattens källa har inte något namn, samma flod, fast hela tiden nytt vatten, som flyter förbi i en tid utan sömmar.
Om tid finns, vad som finns är processer - Åldrandet är en biologisk process och tiden har inte något eget ansikte, om tid finns eller har vi kanske inte uppfunnit den? Klockan, en mekanism som tickar och går, fast inte längre, utan stålfjädern har kommit ur tiden, som har blivit elektronisk, driven av ett batteri och går du enligt tiden, är du tidsenlig eller omodern, allt förslits, nöts ned, går sönder, eller kommer ur tiden, ibland orättvist - Det nya är inte alltid bättre och moraliskt börjar varje generation på nytt, så vad är utveckling, utan bumerangen återvänder, naturen hämnas, så aldrig förde det någonting gott med sig om något enda ting försummades och apropå politik och demokrati, så har folket de politiker, som det förtjänar, alldenstund det är folket själv som väljer dem, men snart skall tystnadens klo dräpa hans skugga ...
Född solitär och ensam med konsten på resa i allt väsentligt en betraktare med målet okänt, det var så det började och så det slutar, ville inte vänja mig, utan var alltid en fiende, aldrig imponerad och spegeln är krossad, illusioner som nerver, rekapituleras inte, utan spegeln är krossad, är inte längre en romantisk idealist, fast fortfarande estet och med spegeln krossad, kärleken ren bränd och den romantiska konflikten upplöst, under tyst gång med målet okänt och kommer inte hem mer, utan mitt Ithaka har sjunkit i havet, så det finns inte någon lycklig hemkomst, inte någon som väntar, heller inte någon som följer efter och inte någon som skymmer utsikten och om jag ropade vem hörde mig då: Den vida öppna horisonten över havet ger inte något eko, ville inte vänja mig och avståndet växer i vilken riktning färdas jag ...